Svartbok.com

MIKE LARSSON
Författare & Konstnär i mörkrets tecken.

”Intervjun som aldrig tar slut”
Frågor och svar :

Konsten, hur började det?

Nja, hur fan var det.. Jag var en ganska ensam grabb när jag var ung – om vi börjar runt när jag var 14, hade jag överhuvudtaget inte mycket vänner eller någon sån lyx. Nä, istället satt jag hemma och tecknade.. Det kunde vara allt möjligt. Något som jag gillade var att kalkera av Motörhead’s logo ‘warpig’.. Och senare runt 20 började jag göra serier. En av dom hette ‘Glad’ och handlade alltid om en snubbe som hette Glad och när han exempelvis gick till Skattemyndigheten, och det slutade alltid med att han mördade alla. Mycket blodigt. Och så där höll det på, inte så mycket serier dock.. Men senare började jag måla, och jag målade och jag målar fortfarande bara skräck. Pinade själar och en jäkla massa ondska. Mest för den enkla anledningen att jag inte  förstår mig på människor. Människor är svekfulla och har alltid en baktanke med allt.  Kan summeras: Misantropi, nihilism och kanske en liten gnutta dehumanisation.

Skrivandet, är det ungefär samma med den biten?

Nej inte direkt. Jag vet inte riktigt när jag började skriva på allvar. Men jag skrev i allafall förr i tiden någon slags cyber-artade framtidsnoveller, dom var inte så bra. Jag gick då på den tiden mest inför action, och det blev mest så. Ingen speciell handling, interiörer eller omgivning. Sen gick några år. Och senare, med en trave fulla anteckningsblock, hade jag, tror jag, hittat ‘mitt inre språk’ – Det var något av en välsignelse, om man ska dra det så långt, fast så kändes det.

Vad handlar dina texter om och var ifrån får du inspirationen?

Handlar om.. hehe. De handlar mest om människor på randen till undergång, de mår ofta dåligt och har ingen chans att hjälpa sig själva. Inspirationen får jag mycket från vad jag hör folk säga, från nyheterna i TV och Radio, brev från myndigheter, och en del från vad illasinnade människor gör mot mig. Men för det mesta kommer texterna till mig, när jag bara sitter helt lugnt i köket, tar en cigg och en kopp kaffe. Det är ungefär som att veckla ut ett ihopknycklat papper.

När skriver du som bäst?

Jag skriver bäst när jag får vara helt ensam, med en kopp kaffe och cigg. Texterna kommer oftast till mig som ett rusande tåg. Men det kan också hända om jag befinner mig på andra platser, tex Café eller under ett telefonsamtal etc… Jag tror jag skriver från det undermedvetna, det som ska ut kommer ut, jag behöver inte göra så mycket. Mer än att vänta och se om orden formas till något hållbart eller ohållbart. Jag kan ibland också påskynda processen genom att tänka ordentligt på en händelse, dela upp den i bitar, skära till den och sen skriva ned. Men det gör jag inte så ofta. Jag kan erkänna att på senare tid har det hänt så mycket skit i mitt liv att jag knappt hinner skriva ned allt som kommer ut.

När du har dina svarta stunder, hur bär du dig åt för att ta dig fram genom mörkret utan vare sig en ljusglimt eller något ledljus?

Jag har inget speciellt sätt. Mörkret har på nåt sätt ätit mig ända sen 1988, och jag har blivit ett med det, det har lagt sina ägg i mig, förvarat mig som om jag vore dess ägodel. Förr brukade jag prata om att ‘nu vaknar demonerna’ osv när jag fick ångest och ville dö. Nu vet jag vad det är, det är inte ett ting, man kan inte ta på det – Men jag vet vad det är, och jag har lärt mig hur dess ‘rörelsemönster’ i mig fungerar. Hur det expanderar när jag får ångest, hur det imploderar när något bra händer (men väldigt sällan dock). Jag kan bara förklara det som att när det är som allra värst, då hjälper det att skriva, och måla. Skapandet läker sår. Även om ärren för alltid kommer vara djupa.

Vad är det för kraft som får dig att ta det där självande första steget för att så småningom ta dig över den där jävligt höga muren med sina vassa kanter som står i din väg där och då?

Man kan kalla kraften utomjordisk, eller andlig om man vill. Jag har själv ingen aning om vad det är, förutom att den tar tag i mig,  när jag ligger drunknad på botten i ett hav av tung ångest, och för mig upp till ytan så jag kan kvickna till och ta ett par andetag. Det första steget är ju värst, för man vet ju – gör jag det här, faller min värld sönder, och om jag inte gör det kommer jag att göra något som får oerhört förödande konsekvenser. Valen är inte många, som att pressa sig själv igenom ett nålsöga.

Hur prioriterar du vad som blir ett konstverk och vad som blir en text? För jag antar att det är så det går till..

Ja, du har rätt. Det går till så. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att det ena blir en tavla och något annat en text. Känns lite som om de två olika känslorna väljer själva, eller att den ena väger över. Ibland, väldigt sällan blir det bara en text eftersom – Hade jag försökt måla det hade det blivit för komplicerat och för stor tavla. Det kanske helt enkelt är så att de två uttryckssätten alltid krigar inom mig.

Vilken känd person, död eller levande, skulle du vilja sitta med vid samma bord, dricka kaffe och tala om livets alla nycker, ränksmiderier och rävspel och varför just den personen?

Jag måste nog svara (på en delad förstaplats) William S Burroughs och Vincent Van Gogh (De är döda båda två). Jag hade verkligen vilja fråga Vincent vilken kraft det var i hans djupaste depression på psyket som gjorde att han kunde måla, fast han mådde så jävla dåligt. Och med Burroughs skulle jag bara vilja sitta och snacka löst, vardagligt och bara dricka en massa kaffe och röka flera paket cigg. Varför..? Vincent har jag alltid tyckt om, och han har också till viss del inspirerat mitt målande. Burroughs mest för att han var så freakad, men också för att han inspirerat mitt skrivande – Att man kan skriva hur man vill. Logik kan dra åt helvete, språket är ett virus från yttre rymden, utrota allt rationellt tänkande.. etc..

Vad tycker du om att somliga använder droger för att få inspiration?

Först måste jag säga att jag inte gillar det, och har aldrig gjort. Inspiration kommer på andra sätt, inte genom att man använder droger. Då är det ju drogerna som är inspirationen. Att slå i sig en massa preparat som sakta äter upp hjärnan tilltalar mig föga. Jag blir hög på verkligheten, det hårda, brutala och kalla. Den ultimata kicken är verkligheten, och kommer alltid att vara verkligheten.

Hur hämtar du kraft till ditt skapande?

Det var en svår fråga. Jag tror jag hämtar min kraft genom att vara med vänner, vara på stan och kolla på folk, fika, vara ensam, tänka.. Jag får också oerhörd kraft av att jag vet att ord och bild kan förändra människor. Det vill säga,  att det finns en chans för att mina texter och bilder kanske kommer göra intryck på någon / några. Jag är en av dom som inte ber, eller är kristen på nåt sätt. Jag tror att inte att det finns något ’större väsen’ (läs Gud), bara människors sinnen och hjärnvågor överallt, även en stund efter döden (Ljuset i tunneln = hjärnspöke). Ibland säger jag att jag är satanist (mest för att retas), fast det är heller inte det rätta. Humanist, eller i allafall mitt tänkande drar sig åt det hållet, och även till stor del åt misantropi.

Jag undrar om du använder dig av naturens krafter? Undrar om du utövar typ yoga eller, så? Hur hämtar du energi? Bara kaffe och cigg?

Om det räknas att ta in styrka av att vara i skogen och vid vatten så är svaret ja, jag gillar det, men det händer allt för sällan. Man är ju en city-människa, och andas och föds upp på avgaser och betong. Jag gillar storheten i naturen, att ‘här kan allt och inget hända’. Jag har provat yoga, det var trevligt och lugnande för själen osv.. Men det är inget jag fortsatt med, även om det kanske skulle vara bra för mig. Min grej är nog att gå en massa, jag går så mycket jag kan, då blir jag lugn inombords. Min energi hämtar jag främst ifrån att jag blir uppfylld av en stor känsla av att få skriva eller måla något, dvs skapa något som inte funnits innan, och att läsa knepiga böcker. Annars har jag inte mycket som ger mig energi, möjligtvis då kärlek och sex. Men det är ju nåt som de flesta människor får ny energi av. Kaffe och cigg, det är mina hjärtesaker. Legala droger, som egentligen inte är några droger enligt min mening. Just känslan av att det är något man kan köpa i affärn istället för att försöka få tag i en dealer och sen?  Kaffe och cigg gör världen till en bättre plats, det är min bestämda uppfattning.

Jag har sett att du gör kortfilmer/videos, är det något du gör ofta?

Hehe, nej. Jag gör det ibland när jag har nån bra idé. Sen handlar det om att ha schysst filmutrustning, men det kanske jag får råd med någon gång, just nu äger jag bara en skit-kamera. När det gäller kortfilmer, så har jag ett tiotal färdiga manus som bara ligger, och jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska göra med dom – kasta skiten kanske? Eller göra om några till rena noveller. Den som lever får se.. I skrivandets stund är det ett projekt (Vi skriver manus just nu), som jag och en vän ska göra. Dvs en film som finns på agendan. En sk dadaistisk film. Efter den kanske det blir flera. Ni får hålla utkik här på Svartbok.com – Snart kanske den kommer upp.

Mer frågor och svar senare.

Frågeställare :

Enoksen
Ulriikka Lahen-Kempas
Kenneth Åberg
Dödsstjärnan
Pia Lindblad